tittut!!

riktigt seg idag!
regn idag!
ont idag!
Städning på schemat idag!!
känns som man har en toppen-dag framför sej... men men... allt blir ju vad man gör de till...


måste verkligen ta tag i jobbsökandet nu.. kan inte bara gå på extrajobb helalivet ju.
men helst skulle jag behöva plugga lite igen.. För jag kan knappt få nå jobb eftersom jag saknar utbildning, men jag kan inte plugga för då får jag inte in nå pengar då jag inte får lån så jag kan försörja familjen undertiden. hmm hur gör man dårå?
å jag kan ju inte direkt spara nå pengar av det jag tjänar på extrajobbet, då de knappt räcker till hyra å räkningar.
nån som har nå bra tips,...

ska försöka rensa lite i förråd å sånt å sälja av en massa skit jag har... kanske kan få ihop nån hundring iaf... hahaha
jisses va surt de känns, men men... kan bara bli bättre nu... eller hur... =)


Igår ringde dom från mammas boende och berättade att hon behöver lite mer kläder. Så jag ska väl in till stan på torsdag å shoppa lite åt henne. va lite byxor, tröjor å sånt hon behövde nytt av..
tackvare att hon går så böjd/krokigt så passar inte hennes vanliga storlekar längre..
Min mamma har haft Alzheimer i flera år nu, men hon har haft diagnosen ca 4 år eller nått nu..
I början när vi fick svar av läkarna att de va Alzheimer hon led av så gick de väldigt fort.. från att bara ha symptom till att vara väldigt sjuk.
Hon vart en helt annan männsika...
nu förstår jag verkligen vad folk menat att detta är en anhörig-sjukdom...
menar inte alls att det är synd om oss eller så... men tror inte mamma lider av sjukdommen konstant på de sätt som hennes anhöriga gör.
de kan ju förståss vara både positiv och negativt, men för hennes skull kanske de är positivt.
Men ibland märker man på henne att hon nog nånstans förstår vad som sker med henne.. Då tycker jag verkligen synd om henne..
Att se sin mamma tyna bort va mycket mycket jobbigare än jag trott.. tro nu inte att jag trott att de skulle vara en dans på rosor, men ändå.. trodde inte man skulle ta åt sej av allt påde sätt som jag nu gör...
alla människor hanterar ju allt på olika sätt..
Jag vet att jag behöver finnas där för min pappa och min dotter så dom har nån att luta sej imot när mamma är som sjukast.
Pappa höll på att bryta ihop totalt när mamma bodde hemma, men sen kom räddningen då personalet på avlastningen såg hur dålig min mamma var och gjorde sitt bästa för att hjälpa pappa att få ett fast boende för mamma...
Nu bor hon på ett boende för dementa men väldigt kunnig och rar personal.
Dom förstår och kan verkligen sin sak.
Men varje gång dom ringer så slår hjärtat nåra extra slag och man väntar på "det där samtalet"!! usch så de är. Jag vet att det snart kommer och jag önskar att man den dagen är så redo för beskedet, som de går att bli.
Dygnet runt finns mina tankar hos mamma. Dygnet runt finns mina tankar på alla hennes så kallade vänner. Dygnet runt finns mina tankar på allt svek och alla lögner.
Dygnet runt finns mina tankar hos min pappa som fått höra anklagelser att de på nått sätt ska vara hans fel (!) att mamma fått denna hemska sjukdom.
hur fan kan man säga en sån sak???
Hur fan kan man anklaga en man för att ha orsakat en annan människas demens?
Och varför ens kasta skit på nån om någon som man itne ens bryr sej om...
jag förstår inte.. kan ni förklara för mej?
jag vet att mamma inte var guds bästa barn och jag vet att hon till exempel inte hälsade på sin sjuka bror eftersom dom varit osams en längre tid.
men..
säg då inte att ni bryr er!! visa inte falsk medkänsla för mej och min familj.. falskheten lyser igenom..den blir bara mer oäkta för varje gång nån låtsas bry sej.. fråga inte alls istället för att håna min familj och vårat lidanade genom att ge dina falska oäkta känslor för nått som du inte bryr dej om!

Om du inte vill vara Äkta, behöver du inte vara alls!!