Otrohet?!

Min älskling sover o jag sitter o tittar på Oprah.
hmmm, säger jag bara..
Idag handlar det om otrohet och som ni vet så finns det ju en hel del att tycka om otrohet!!!
Finns det verkligen nån som TYCKER OM otrohet..??
Nu menar jag även dom som är otrogna, nån gång eller hela tiden...
Kan man tycka om de...
Jag kan förstå att man tycker om själva otrohetsaffären... kanske får man bättre sex än hemma, kanske får man sex till skilnad från hemmet, eller kanske får man annorlunda sex... men är det verkligen nått att gilla... att hela tiden ljuga, gå bakom ryggen på nån som man älskar, eller iaf lever med...
Varför avlsutar man inte de förhållandet man har och sen träffar andra, eller gör klart från början att tex. jag älskar/tycker om dej, men vill ha flera i mitt liv...

Ni som känner mej rynkar nog på näsan och tycker... hmm vem e hon att hacka på folk som är eller har varit otrogna...
Jag har själv varit otrogen i tidigare förhållanden och jag är absolut inte stolt över det, men det är något jag gjort som jag får stå för..
Detta kanske låter lite klyshigt, men nu har jag ju träffat rätt och skulle aldrig drömma om att ens tänka på nån annan på det sättet...
Jag har och får allt jag behöver och lite till!! =)

men tycka o tänka får man ju.. =)

man säger ju att genom sig själv, känner man andra och det stämmer nog väldigt bra...

Åter till teven...
Det sitter kvinnot där och ler och säger.. jag tror min man är otrogen mot mig och jag tror han varit det i flera år.....!!
HALLÅÅÅÅÅ
va fan ler du för kärring??

sorry språket men hallååå...
om du nu inte vill visa dej svag för hela USAs befolkning i teve och kanske fälla nån tår, arför skriver du då till oprah och berättar om dina misstankar...
om du nu är rädd att folk ska se igenom din fina spelade fasad, men varför då ens va me i tv...
Å sitt för fan inte där och le... ursäkta men då är du ju lika falsk som din man..
Om jag tror att den jag lever med så sitter jag väl inte och ler..

Jag har levt med flera killar som varit otrogna mot mej och jag vet att man inte sitter och ler när man berättar om sina tankar..


Varför är man otrogen då...
jag kan ju bara tala av egen erfaranhet, men vad tror ni..
min anledning va nog spänningen och så klart att jag inte fick nå sex hemma, och fick jag de så va de ändå inget att ha...

Hmm nu e jag tillbaka till teven igen..
De är en kvinna som misstänker att hennes man är otrogen mot henne och hon tror även att han så varit en tid... Han sitter dock och säger att så inte alls är fallet, så Oprah och nån typ doktor utför ett lögndetektortest på mannen för att få fram sanningen....

men sen då...

Om testet nu visar att han varit otrogen.....
Lämnar hon honom då... försöker dom på nytt...
kan dom verkligen hitta tillbaka till varandra igen efter denna smäll...
och om han nu har en annan på sidan om, tänker han avsluta det förhållandet och bara vara med sin fru i framtiden och ingen annan alls...

Men om nu testet visar att mannen faktiskt talar sanning.....
vad händer då ?
Kan han verkligen stå ut med att hans fru misstänkt honom en längre tid...
kan han hantera att han och hans fru inte står varandra så när så hon kan rata med honom om detta...
kan deras förhållande överleva denna svartsjuka..
Kan frun verkligen känna att hon kan lite på detta test och bara lägga allt bakom sig..

jag vet inte jag...
jag tror att förhållandet/äktenskapet är förstört vilket svaret än blir på testet.
även om det nu inte är förstört så har det nog fått sej en ordentlig smäll och kommer nog alltid att märka av "blåmärket av smällen"
och jag lovar att misstankarna kommer att fortsätta i fruns huvud...
nästa gång hon ser att hennes man tittar på en annan kvinna.. nästa gång en kvinna kollar in hennes man.. När han går i väg när han ska prata i telen.. när han sitter vid datorn.. när han blir sen från jobbet...
alla sånna situationer kommer att så en hel skörd i hennes huvud...

Svartsjuka är en hel historia i sig, men det går jag inte in på denna gång, för då sitter jag här å skriver fram till kvällen.. =)
men vad tycker ni... håller ni med mig??

nåja... nått att fundera på iaf...

kommentera gärna.....

19 år - arbetslös - outbildad - singel - MAMMA!!

5e Januari 1999
kan helt enkelt säga att de va dagen som verkligen förändrade mitt liv..
Det var dagen då jag fick reda på att jag var gravid.
vad va nu detta då?

jag gick ju bara till barnmorskan å gjorde graviditetstestet för att bevisa för min kille att jag INTE va gravid. å nu satt jag här med sköterskan som visade mig en liten fyrkantig dosa med två småfönster, och i det ena fönstret lyste ett litet plus.. ett plus som talade om för mej att jag var gravid. just då kändes det som att hela världen snurrade i speed-tempo..
så här kunde de ju inte vara.. det som störde mej mest just då, var att nu fick ju min kille rätt.. han hade tjatat på mej i nån vecka att jag va gravid men jag bara ruskade på huvet o sa att han hade ju så klart fel.. jag om nån skulle väl veta om jag va me barn eller inte.. de skulle väl kännas iaf.. Jag visste ju inte hur de skulle kännas men tyckte att på nått sätt så ska man väl känna det på sej.. eller hur..
men nej då..

Nu satt jag iaf här och va me barn.
Från barnmorskan åkte vi ut till stallet en sväng och på vägen dit ringde jag pappa och berättade nyheten. Jag glömmer aldrig det samtalet. När jag berättat att han skulle bli morfar så blev det tyst i flera sekunder och sen hörde jag bara en jätte suck!
Jag berättade ju oxå att jag inte va helt säker ännu på hur jag skulle göra, om jag ville behålla barnet eller om jag skulle göra abort.
Min kille tyckte inte att de fanns nått att diskutera, utan de va ju självklart att vi skulle bli föräldrar. (vilket nu i efterhand känns ganska ironiskt, att just han kände så)
Men jag själv var inte lika säker.
Visst ville jag ha barn, helst flera, men ville jag verkligen ha barn NU?

Jag pratade mycket med en tjejkompis till mig som var gravid och funderade självklart mycket på hur allt skulle tänkas bli.
men jag kan säga nu i efterhand att nästan inget blev som jag trott.
Min kille ringde genast sina föräldrar och berättade att de skulle bli farmor och farfar, innan jag ens bestämt mig för hur de skulle bli, men jag drog mej i över en vecka innan jag vågade berättade för mamma. Jag visste ju hur hon skulle reagera.
Jag gick och peppade mej själv i flera timmar innan jag skulle göra det stora erkännandet för mamma. vid de här laget hade jag bestämt mej för att behålla barnet som låg och växte i mig.
Jag visste precis hur mamma skulle reagera, hon skulle naturligtvis tala om för mej att jag var alldelles för ung för att skaffa barn då jag inte hade nån utbildning och fast ekonomi och allt sånt.
Jag minns hur jag och mamma satte oss ner vid köksbordet med varsin kopp te och nu skulle jag berätta!!
- Mamma.. du vet när jag varit till barnmorskan för mina "rutinbesök" och undersökningar... nu e de så.. att.. de är inte "rutinbesök".. jag.. är... hmm.. jag är med barn!!
så nu va de sagt..
jag vågade knappt titta på henne..
jag visste ju vad som komma skulle..
mamma satt tyst nån sekund och sen öppnade hon munnen för att prata..
nu kommer de.....
- Anna-Karin..... det visste jag redan! de har jag räknat ut för längesen..

VA??
jaha..
värre än så blev de inte..
hon var glad för min skull..
men hallå.. jag som va så rädd för att berätta...
nåja..
hon frågade ju naturligtvis om jag visste vad jag gav mej in på men inge mer än så.

dagarna gick och vi gjorde flera besök hos barnmorskan och fick såtillslut ett datum när barnet skulle födas. 8e September 1999.
Alla sa till mig att jag skulle få en flicka men jag själv var helt säker på att de skulle bli en pojke.

De fyra första månaderna så låg jag på soffan med mina två "bästa kompisar" - hinken och vattenglaset.
Jag mådde illa hela dagarna och fundera ofta varför man kallar det morgon-illamående.? (morning-sicknes)
jag mådde ju illa HELA DAGARNA..
jag fördrev dagarna med att glo på tv och även mina gamla barnfilmer som mamma sparat åt mej tills den dagen jag skulle skaffa egna barn. och nu hade ju den dagen kommit.
Jag minns speciellt en dag i april då jag just tittat på Ronja Rövardotter på tv och helt plötsligt kom på tjejnamn till bebisen. vilket ju var ganska onödigt då de var en pojke jag bar på, men iaf.
Jag e ju mörkhårig och brunögd och min kille var ju oxå mörkhårig och brunögd så de va ju ganska uppenbart att barnet också skulle bli mörkhårig och brunögd. OM de nu blev en tjej så skulle hon ju naturligtvis heta Ronja!
Precis efter filmen var slut så ringde de i telefonen. Det var pappa.
Han nästan skrek i luren.
- Jag har komit på ett namn till flickan! jublade han.
jag me, sa jag.
- Hon ska heta Ronja, fortsatte han att jubla.
Jag blev alldelles stum i telefonen.
det va ju de namnet jag hade kommit på.
Så då va de bestämt. Ronja Maria Forssmed skulle de bli om de va en flicka.

Jag hade nog en ganska bra graviditet ändå trots mina "kräk-månader", som jag kallade dom.

I slutet av augusti satt jag och kollade igenom mina gamla grejer som mamma sparat på vinden och hittade då gamla skivor och posters och annat sedan tiden då jag va helt tokig i New Kids On the Block!
Då stod de klart för mej. Pojken i min mage skulle heta Jonathan!
Jonathan va nämligen en av snyggingarna i NKOTB som jag gillade mest.
Kanske låter löjligt för er men så va de nu.

Bebisen, som vi alla kallade Greta av nån konstig anledning, ville inte alls titta ut den 8e september som de va sagt utan drog ut på de hela en hel vecka till..
Jag hade gått upp 30 kilo under graviditeten och kunde inte längta nog tills de va dags för förlossningen.

Den 14e september så spelade AIK mot Barcelona i Fotboll i Champions leag på Råsunda och matchen sändes så klart på tv. Jag har alltid älskat AIK så detta var ju att måste för mej att se denna match.
Mamma bodde hos mej i veckorna sista tiden innan förlossningen då min kille veckopendlade i jobbet och bara va hemma på helgerna. Detta va ju en tisdag så jag och min mamma va ensama hemma hos mej.
Mamma har aldrig gillat fotboll men satt o kollade hela matchen med mej för min skull..
Men just då så satte förvärkarna igång och jag satt knappt still under hela matchen. Minns att mamma va lite sur nu när jag fått henne att kolla på en hel match å så satt jag inte ens ner å kollade...
men hon förstod ju helt å hållet varför jag inte kunde va still.
Senare på natten så hade jag fått nog och ringde tillslut till förlossningen och ville komma dit.. Sköterskan i telefonen rådde mej till att vänta men självklart va jag välkommen.
Jag ringde hem min kille från jobbet och sa att nu va de dags att få barn.
Väl på förlossningen hände inte mycke alls, men jag fick iaf stanna kvar.

15e september 1999, klocan 23.25 kom så äntligen mitt lilla knyte ut och barnmorskan sprudlade av glädje och gratulerade mej till min lilla dotter!!!!!!
VA? de skulle ju va en pojke!
Jag hade ju kännt de hela tiden.
Men nej! Återigen hade jag fel.
Men oj, vilken känsla de va att äntligen få hålla min lilla flicka i famnen.
Förlossningen gjorde makalöst ont, men allt gick bra. Men när jag väl fick hålla henne i min famn så va all smärta som borblåst.



Om fem dagar så har de gått NIO (!) år sedan denna dag på förlossningen, men jag minns allt som om de vore i går.

Så man kan ju verkligen säga att den dagen, den 5e januari 1999, förändrade mitt liv för all framtid men oj vilket liv jag haft då.
Jag är mej själv evigt tacksam att jag gjorde rätt val då och födde min älskade lilla(!) dotter Ronja.

tittut!!

riktigt seg idag!
regn idag!
ont idag!
Städning på schemat idag!!
känns som man har en toppen-dag framför sej... men men... allt blir ju vad man gör de till...


måste verkligen ta tag i jobbsökandet nu.. kan inte bara gå på extrajobb helalivet ju.
men helst skulle jag behöva plugga lite igen.. För jag kan knappt få nå jobb eftersom jag saknar utbildning, men jag kan inte plugga för då får jag inte in nå pengar då jag inte får lån så jag kan försörja familjen undertiden. hmm hur gör man dårå?
å jag kan ju inte direkt spara nå pengar av det jag tjänar på extrajobbet, då de knappt räcker till hyra å räkningar.
nån som har nå bra tips,...

ska försöka rensa lite i förråd å sånt å sälja av en massa skit jag har... kanske kan få ihop nån hundring iaf... hahaha
jisses va surt de känns, men men... kan bara bli bättre nu... eller hur... =)


Igår ringde dom från mammas boende och berättade att hon behöver lite mer kläder. Så jag ska väl in till stan på torsdag å shoppa lite åt henne. va lite byxor, tröjor å sånt hon behövde nytt av..
tackvare att hon går så böjd/krokigt så passar inte hennes vanliga storlekar längre..
Min mamma har haft Alzheimer i flera år nu, men hon har haft diagnosen ca 4 år eller nått nu..
I början när vi fick svar av läkarna att de va Alzheimer hon led av så gick de väldigt fort.. från att bara ha symptom till att vara väldigt sjuk.
Hon vart en helt annan männsika...
nu förstår jag verkligen vad folk menat att detta är en anhörig-sjukdom...
menar inte alls att det är synd om oss eller så... men tror inte mamma lider av sjukdommen konstant på de sätt som hennes anhöriga gör.
de kan ju förståss vara både positiv och negativt, men för hennes skull kanske de är positivt.
Men ibland märker man på henne att hon nog nånstans förstår vad som sker med henne.. Då tycker jag verkligen synd om henne..
Att se sin mamma tyna bort va mycket mycket jobbigare än jag trott.. tro nu inte att jag trott att de skulle vara en dans på rosor, men ändå.. trodde inte man skulle ta åt sej av allt påde sätt som jag nu gör...
alla människor hanterar ju allt på olika sätt..
Jag vet att jag behöver finnas där för min pappa och min dotter så dom har nån att luta sej imot när mamma är som sjukast.
Pappa höll på att bryta ihop totalt när mamma bodde hemma, men sen kom räddningen då personalet på avlastningen såg hur dålig min mamma var och gjorde sitt bästa för att hjälpa pappa att få ett fast boende för mamma...
Nu bor hon på ett boende för dementa men väldigt kunnig och rar personal.
Dom förstår och kan verkligen sin sak.
Men varje gång dom ringer så slår hjärtat nåra extra slag och man väntar på "det där samtalet"!! usch så de är. Jag vet att det snart kommer och jag önskar att man den dagen är så redo för beskedet, som de går att bli.
Dygnet runt finns mina tankar hos mamma. Dygnet runt finns mina tankar på alla hennes så kallade vänner. Dygnet runt finns mina tankar på allt svek och alla lögner.
Dygnet runt finns mina tankar hos min pappa som fått höra anklagelser att de på nått sätt ska vara hans fel (!) att mamma fått denna hemska sjukdom.
hur fan kan man säga en sån sak???
Hur fan kan man anklaga en man för att ha orsakat en annan människas demens?
Och varför ens kasta skit på nån om någon som man itne ens bryr sej om...
jag förstår inte.. kan ni förklara för mej?
jag vet att mamma inte var guds bästa barn och jag vet att hon till exempel inte hälsade på sin sjuka bror eftersom dom varit osams en längre tid.
men..
säg då inte att ni bryr er!! visa inte falsk medkänsla för mej och min familj.. falskheten lyser igenom..den blir bara mer oäkta för varje gång nån låtsas bry sej.. fråga inte alls istället för att håna min familj och vårat lidanade genom att ge dina falska oäkta känslor för nått som du inte bryr dej om!

Om du inte vill vara Äkta, behöver du inte vara alls!!